Samantha, sami, samsam, mantan kärt barn har många namn.

Samantha iallafall ligger mig otroligt varmt om hjärtat och de vi har gått igenom tillsammans har gjort våra band till varandra ännu starkare.

Hon har varit i mina ägor i lite mer än 4 år och jag har älskat denna häst från dag 1 !

Vilket de är många som inte alls förstår för de har varit många helvetes resor med henne.

Hon var super snäll i början men sen vände de från en dag till en annan och jag kunde inte ens galoppera på henne i ridhuset för de gick inte få stopp på henne. men trots mycket motgångar har jag aldrig gett upp om denna häst hon har alltid legat så varmt om hjärtat så jag har kämpat.

När hon var som värsta så red jag dressyr lektion 3 gånger i veckan dom första lektionerna la vi 1 timme på bara skritt jobb och efter mycket slit svett och tårar så började jag komma på henne mer och mer och kunde rida henne på marken men hoppningen var fortfarande ett väldigt väldigt stort problem hon bara sprang med mig och så la hon på en tvärnit när de inte passa och var hon riktigt sur kunde hon stå i örnet och vägra gå fram bara vara istadig.

De var många gånger som de var snack om att vi kanske skulle försöka sälja henne och köpa någon mindre och snällare häst som jag kunde ute och tävla på och ha kul med. Men jag älskade min svarta häst med den hjärtforamde stjärnen och hon blev kvar hos mig och varje gång denna diskution om en ny häst kom upp så var jag bestämd att Sami skulle ingenstans jag ska lyckas jag ska kunna rida henne punkt slut.

Så jag fortsatte med dressyrträningarna för en tränare som klicka med både mig och sami på alla plan och de bästa var att vi stod i samma stall och var de dagar när de inte alls gick med sami så fanns tränaren där och hjälpte mig fast jag inte hade någon lektion inbokad vilket nog var de som hjälpte mig igenom denna period. så när de börja lossna bra på marken så ville jag ge mig på hoppningen för var ju en hopphäst jag köpt men de gick inte alls hon vart utdömd av många tränare fick höra att hon likagärna kunde få ett skott i pannan och massa tråkigheter de knäckt mig och jag hoppa inte ett hinder på nästan 1 år men jag gav aldrig upp om sami aldrig någonsin..

Hon var allt för mig och har funnits i mitt liv genom mycket tuffa saker och jag har alltid fått tröst hos henne.

När jag flytta henne till ett nytt stall och lärde känna Emilie och Amanda så vågad jag hoppa henne igen för dom dömde aldrig ut henne dom sa aldrig nått elakt om henne utan kom bara med små tips hur jag kunde rida henne.

Efter ett par månader så gav vi på oss och tävla och kom runt med ett stopp i varje klass jag gick på moln vilken känsla att inte vara utesluten som jag var på dom tidigare tävlingarna som jag försökte mig på innan jag börja rida dressyr för den tränaren.

Sen fortsatte vi med lite regelbunden hoppning men de gick fortfarande väldigt fort och okontrollerat. Vet att både Emilie och Amanda och många andra tyckte de var livsfarligt för det gick så fort och vi hade då ett ridhus med dåligt underlag och de var väldigt litet. Men jag gav återigen inte upp hoppet om henne.

Sen nar vi flyttade till flemma där de fanns rätt förutsättningar ett stor ridhus med underbart underlag i och en super tränare Malin Möllerfalk på plats så började våran stora resa mot att kunna hoppa en tävling med rätt förutsättningar och rida kontrollerade rundor. De är lite mer än ett år sen denna resa börja för oss på flemma och med hjälp av Malin Amanada och Emilie har vi kommit längre än någonsin och jag kan rida henne riktigt bra på hinder nu vilket känns underbart. När jag var utomlands förra året så hade Malin hand och red sami den veckan och efter den veckan så sa hon att om jag vill träna och täla och sattsa så ska jag nog kolla efter en ny häst och de gjorde vi och då kom älskade cocosnut H även kallad coco till vardags in i mitt liv och visa mig hur enkelt och underbart de ska vara att hoppa och jag fick sånt självförtoende som jag sen tog med mig när jag red sami i hoppningen och de gick så jäkla mycket bättre då. Så Coco är nog den som har hjälpt mig och sami allra mest i våran resa mot tävlingsbanan.

 

 

 

 

Även mycket tack till emilie som hjälper mig att rida Dressyr på sami ibland och även hjälper mig med lite lektioner när jag rider sami.

 

 

Men alla ryttare som ridit sami genom åren Tessan, Alex oxh sen mina kompisar som ridit henne Emilie, Alexandra, Carro, Elin och ännu flera kan nog många intyga att Samantha är allt annat än lätt att rida hon är en bestämd dam med ett jäkla humör men kommer man överrens med henne har man världens underbaraste häst på sin sida.

 

Under denna vecka har jag ridit dressyr måndag och tisdag gick mycket bra och hitta många knappar i dressyr sadeln. På onsdagen var de hoppning med Emilie och Linda och dom båda har följt sami under en längre tid och vi alla var överrens om att hon var kanon fin har aldrig haft en bättre känsla på henne än vad jag hade då.

Sen idag skulle jag med ta några språng och då var de pankaka med henne då märkes de hur känslig hon ändå är och hur viktigt de är att man rider henne på ett visst sätt och håller sig till rutiner annars blir hon stressad.

Jag kommer aldrig ge upp henne hon kommer vara i mina ägor hela sitt liv.

 

Samantha är en stor häst med ett jäkla stohumör och jag med mina aldelse för korta ben har alltid haft min läng emot mig när de handlar om ridning på samantha.